Äntligen är han här, vår prins.

Men vägen var inte helt enkel... Graviditeten var för enkel för att vara sann. Visst hade man krämpor men inte så man klagade fram tills... Fram till vecka 28 var jag rätt så orolig för allt med tanke på mitt jobb men efter 28 då slappnade man av lite. Man visste hur bebisen skulle må osv. I vecka 30 fredagen den 20 januari var jag och hämtade en vän på tåget som kom från Thailand den dagen. Jag tyckte det var lite jobbigt att köra bil pga solen men inget mer jag tänkte på. Senare under dagen kom där blixtar för ögonen. Jag ringde mamma om hon kunde ta ett blodtryck på mig. Det var förhöjt men inte högt. Jag ringde barnmorskan som ville jag skulle komma in. Då var det lite högre och jag hade protein i urinen. Fixa med skjuts in på förlossningen, älsklingen kunde ta sig från jobbet och åka in tillsammans. Väl där inne tyckte dom det var bättre så jag fick åka hem men om det blev mer under helgen skulle jag in igen men jag skulle VILA! Vila gjorde jag men jag började svullna lite hemma och på söndagen mådde jag bara skit. Min syster skulle komma på måndagen, vi åt frukost sen ringde jag min barnmorska som sa jag skulle åka in till förlossningen igen, ringde innan men någon väska skulle inte behövas (vi tog med men lämnade i bilen). Jo visst där var trycket högre, jag hade med protein i urinen. Toxprover tas och Linda läggs in... Fortsättning följer...